Jodå, jag läste ut den ena boken igår kväll.
Omedelbart kände jag igen mig i romantikvärlden. Det var som att träffa på en kär gammal vän - men efter att vi, så att säga, pratat en stund så mindes jag varför vi glidit isär.
Boken gick såklart att läsa. Det är sällsamt hur "hur-ska-det-gå"-faktorn appellerar på mig även via en bok som är stöpt i en så tydlig form; en bok som har kommit till för att bekräfta och fylla ett behov, snarare än att försöka säga något om världen och mänskligheten. Lustigt nog så gör den ju det ändå, utan att det framgår på sidorna, när man betänker den enorma säljsuccé världen över som böckerna gör. Jag tänker att Harlequin och liknande förlag från andra förlag världen över är kvinnornas porrindustri. En påtagligt mer harmlös och human industri, med tanke på allt hemskt som händer i den som riktar sig till män, men likafullt skildrar den en fantasivärld skapad i åsyftande att upphetsa och tillfredsställa en sexuell längtan.
Slutet var helt vedervärdigt och flera gånger under läsningen skrattade jag högt (där det nog inte var meningen, om man säger). Den rödkindade känslan infann sig som på beställning ett par gånger och det enda positiva jag kan säga var att författaren åtminstone låtsades att hjältinnan var självständig, något som knappt förekom alls i böckerna under tidigt åttiotal, när jag sist läste. Varför i hela friden var det ingen som satte Jane Austen i nävarna på mig då? (Men hennes revival skulle väl låta vänta på sig några år, slår det mig nu - inte sant?)
Under läsandet kom jag på att jag ju fann en Twilight-bok för lite mer än ett år sedan och att hjärnan även då direkt försattes i romantic-mode. Jag är alltså en sucker for romance, men försöker desperat dölja det för mig själv. Haha, här går man och utger sig för att vara en cyberns Julia Caesar - men skrapas det på ytan visar man sig blott vara någon sorts virtuell Barbara Cartland-wannabe. Darn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar