Jag har möjligtvis ett skäggproblem, men dessa strån rycker jag så snart de visar sig. (En gång funderade jag över om det faktiskt skulle finnas nog till ett helt skägg om jag lät bli. Av hänsyn till omgivningen har jag inte fullföljt det experimentet.)
Därför känns det en smula orättvist när det vid kvällspratet i förbigående slinker ur Åttaåringen att han i skolan vitt och brett berättat för kompisarna att jag har mustasch. "Vad sa dom då?" sa jag.
Åttaåringen log.
"Waaow!"
5 kommentarer:
Waaaouw!
Hehehe
Jag har också mustasch, men jag vaxar bort den. Fast om det skulle visa sig att ungarna kan använda det för att imponera på sina kompisar så får jag väl sluta.
Nu blev jag lite kär i dina ungars kompis ;)
Jag funderar på att spara ögonbrynshåren när jag rycker dom och bygga en lösmustasch. Borde iaf räcka till en nätt tangorabatt.
Skicka en kommentar