måndag 31 januari 2011

Hur kan man låta bli, med den titeln!?

Guilty Pleasures heter en alldeles enormt söt och varm dokumentärfilm som jag idag sett. Om damer från skilda världsdelar som läser Harlequin-romaner, en äldre brittisk gentleman som skriver dylika och en manlig modell som fotats för över 200 omslag.
Den var djupt mänsklig, komisk och alldeles ljuvlig - särskilt för oss som i tonåren drömde oss bort med dylik underhållning - och fick med på köpet en högst skev bild av romantik.
Men hör här: Jag blev så pass nostalgisk, ivrig och glad efteråt att jag stannade på vägen hem och köpte två dylika kopior av slasklitteratur hos min lokala handlare (efter att ha försökt på tre ställen inne i stan! Snacka om återfallsromancejunkie!). Jag minns hur rödkindat spännande det var att som trettonåring få glänta på dörren till (det som jag trodde var) vuxenvärlden och tjuvkika. Jag vill se hur det är att läsa dem som 41-åring. Om det går. Det är en sorts stereotyp och stockkonservativ fantasy-värld, befolkad av arketypiska varelser (alla väldigt snygga); jag tror nog någonstans att de är väldigt illa skrivna, och i värsta fall än sämre översatta.

Var det inte någon som gjorde ett radioprogram om detta för några år sedan eller skrev en avhandling om Harlequinromaner? Gotta google. Annars får jag fråga min Blommiga Bulldozer som kommer och hälsar på på torsdag, det var alldeles för länge sedan vi sågs. Yay! Hon vet säkert.

Jag tänkte jag skulle läsa ikväll, haha, för Filmstjärnan är ute på galej. Jag missar premiären på Gynekologen i Askim, men det får jag kolla ifatt sedan. Fast jag är redan sen med Svaleskär. Det lilla jag sett verkar sviiinbra och skada att den är undangömd i barnkanalen, som Croneman skrev i en fin recension i DN.

I alla fall var Guilty Pleasures väldigt fin och man kan ju alltid hoppas att någon inköpare från Svt råkade vara där.

Nu: Mot romantiken!

P.S.
Fast... Ni bara måste få den här bilden också:


Nu förtiden är det foton på omslagen som ser ut såhär (mer genant än suggestivt, på min ära!):
The Viking's Defiant Bride

8 kommentarer:

Översättarhelena sa...

Jag känner faktiskt ett par översättare som översätter just Harlequinromaner (fast det är väl inte precis det första de berättar när man träffar dem, om du förstår vad jag menar). Det är visst mycket speciellt. Någon originaltrohet är det inte tal om, utan de får väldigt strikta instruktioner om hur den svenska översättningen ska städas från de värsta amerikanska flosklerna, att vissa stycken ska strykas etc. Man kan nog inte riktigt föreställa sig hur floskliga originalen är ...

William Witsman sa...

Jag skulle kunna tänka mig en sån överkropp. Och ett sånt coolt svärd

Malinka sa...

Jag har översatt Harlequin och det är precis som Översättarhelena beskriver en rätt märklig process. De flesta som översätter jobbar inte heller som översättare utan är studenter som gör det som ett extraarbete.

Och ibland kan man få helt galna saker. Som när Harlequin USA hade köpt upp ett annat romantikförlag och genast satte igång att pumpa ut detta andra förlags gamla böcker till övriga världen. Den bok jag sätta tänderna i 2003 utspelade sig på åttiotalet och hjältinnan klädde sig i högsta mode: cowgirlutstyrsel med volanger, boots och smal läderrem runt halsen. Hon jobbade på ett kontor och satt vid skrivmaskinen, och var kär i chefen, vars sura/bittra broder rökte som en borstbindare och mer eller mindre sextrakasserade henne.

Allt det där var ju tvunget att ändras, och det var inte så att jag fick några anvisningar hur det skulle göras eller att jag fick mer ersättning för det extrajobbet.

Det var ändå romantikserien. Herregud vilka hemska saker man varit tvungen att översätta i Passion och de serierna ...

Huskorset sa...

Först WW: I min värld har du det redan, hjättat.

ÖH & Malinka:
Jag tänkte på mina språkbevandrade cyberkompisar när jag skrev och på huruvida att översätta Harlequin ger lika mycket cred i er bransch som att dubba tecknad skräpfilm för barn i mitt gebit. Att dubba kan vara askul - det beror på huruvida den tekniker man man jobbar med har humor eller inte. Och om vederbörande kan tänka sig att frångå den amerikanska språkmelodin. Om ja - jippi! Om inte - hrrrfff.
Översättningens ädla konst är förstås aningen mer ensam, men att det i Harlequinfallet även tillkommer ett slags konstnärligt arbete för att frisera och rädda historien - det visste jag sannerligen inte. Lika delar road och förbluffad över denna fräckhet från förlagets sida kommer jag nu för all framtid att hysa den största respekt för dessa översättare och studenter som i likhet med mig själv måste betala hyran.

Malinka sa...

Det är väl ungefär samma cred som att dubba skrikiga tecknatröster, ja ...

Fast jag brukar skryta om det, bara för att det är så kuuul!

Men det kanske jag inte gjorde innan jag hade översatt en rad religionsvetenskapliga verk som används som kurslitteratur på universiteten ... [ehrm].

Huskorset sa...

Hehe. Och inte heller jag gastar "kanal 5-dokumentären!" först när jag blir ombedd att rapa upp mitt cv.
Men det är roligt att ha gjort det, det håller jag med om. Växelbruk FTW!

Sofiathestar sa...

Jag kan också tänka mig ett sådant svärd! Brödkorgar, My ASS!

Huskorset sa...

Haha! I´d take one of your brödpåse-och-korg-i-ett över ett sånt svärd any day, Sofiathestar! In fact- I just did! Vi köpte med oss en dylik och även ett förkläde när vi for förbi Solhaga idag. Mycket nöjda och glada. All lycka med ert samarbete. Och välkommen hit!