onsdag 2 juni 2010

"Barn är jordens levande blommor"

Jag har drömt om en doftschersmin som tar andan ur en om kvällarna i juni. Det var den första buske jag blev kär i, redan i tonåren, och den första som inhandlades till den här trädgården. Placering: Hedershörnet av grusgången, där man svänger av mot förstukvisten:
Inte en enda gång har den blommat. Den har istället varit en finfin barnkammare åt diverse luskolonier som dels gör skotten risiga och fula och dels sprider sig till den övriga växtligheten.
Jag tänkte häromdagen att jag ser på mina blommor så som jag inte ser på mina barn: Jag pysslar och vårdar, ger näring och kärlek - men om de inte skärper sig ger jag upp. Då får de flytta.
Nu blir det skamvrån långt nere i trädgården, vid grinden bakom grönsakslandet.

8 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Vissa växter tar åratal på sig att verkligen ta rot och känna att de trivs. Men schersminen kommer säkert att trivas i lite matigare jord och börja blomma i sitt nya undanskymda läge. Men då får du ju ett finfint incitament att rensa ogräs stup i kvarten!

Huskorset sa...

Det har jag också hört, att det kan ta några år. Men det är det där med lössen som gör att hela arrangemanget, som skulle vara sommarljuvt blir äckelrisigt. Jag blir inte glad och hoppas när jag ser busken, jag blir sur och hoppas. Blir säkert bättre nere i trädgården!

Peace in mind sa...

Och nästa anhalt...komposten då? Jag tycker det var gentilt att ge den en extra chans innan slutlig destination, jag.

Anders Sparring sa...

Rubriken? Ranelid?

Huskorset sa...

Njae kanske. Vet inte faktiskt. Och är det inte Ranelid så borde det vara det.

Huskorset sa...

Pim: Ja, i så fall bränner vi skiten!

ullrika sa...

Ge den en chans! Flytta den! Eller... kompostera och köp en ny :)

Huskorset sa...

Ja då, vi börjar med att flytta den. Jag är inte helt hjärtlös. ;-)