När det är Julkaffe får man äta hur mycket kakor man vill.

Puh! Nu är det över. Pepparkakorna tog slut först, sedan schackrutorna. Det finns rätt många saffransbullar kvar, säg trettio Ellens pinnar och sju drömmar. Summa summarum, det var ett trevligt julkaffe och folk kom med så fina presenter att jag blir galen. Glad och galen, alltså.

Diskmaskinen går varm. Lillkillen sover, Sexåringen också snart (han ligger fortfarande och lallar i sin säng däruppe) och vi har ätit broccoli & köttfärssås till middag. No carbs, det behöver ingen en dag som denna.

Nyss nattade jag Sexåringen som höll på att tända av från dagens sockertrip (han talar om Pokémon):

"Jag känner en som har Drottningen på kort. Och det finns en som kan göra ekollonattacker. Ekollon. Ollon. Eeeek. Eken. Olololollon. Ekollon. Ollon. Han säger ollon. Det är förkortning. Ollon. Ek. Ollon. Eeeeekooollon. Ollon. Kan man säga ollon?"
"...ja, det kan man väl..."
"Ollon ollon ollon. Ollllllllon. Olololollon. Ooooooooollon. Ollon."

Nu är det klart!

Och, precis som vanligt, inträder känslan av "Var det här allt?"

Anyhoo, här är det:


Och för er som inte sett förlagan (minus lillstuga och vedbod):

I väntan på Pepparkakshuset...

Filmstjärnan kom hem efter föreställning och gjorde musslor (gissa bakgrundsbilden).

Jag är störd i huvudet

Känner mig lite mör och degig.

I morgon är det Julkaffe (en årlig adventstradition som jag envist hållit på sedan jag blev tant på min 19-årsdag: Massor av kakor, kaffe och kul folk. Och Pepparkakshus.). I vanliga fall är det några kaksorter fler än det blev i år. Det är mycket annat nu och jag far till Svundsvall (om de googlar sig) om en vecka, men det kändes tråkigt att skippa Julkaffet. Så jag tog det lugnare i år istället, lite på volley, sådär.

140 lussekatter
3 mjuka nötkakor
90 drömmar
86 Ellens pinnar
96 pepparkakor (att klicka ädeloströra & glögg-glaze på)
102 schackrutor

Och pepparkakshuset. Som blir klart ikväll. Stay tuned, folks.

"Förlåt mamma, jag limmade på dig"

Julpyssel på dagis.

Affirmation funkar inte på Wikipedia

Prolog:
Sedan 1998 har Filmstjärnan i alla möjliga sammanhang kallat sig själv eller presenterat sig för folk sig med för- och efternamn och tillägget "En av Sveriges kanske mest intressanta skådespelare, just nu". Somliga fattar det roliga, andra inte.

Salte Stellan & hans söner har förtjänstfullt förbättrat Wikipedia, var och en på sitt vis. När jag nyss berättade det för Filmstjärnan sa han att han också varit inne och redigerat en artikel en gång. Den om honom själv. Han skrev "En av Sveriges kanske mest intressanta skådespelare, just nu."
Det var borta på två timmar.

Tål inte den sydländske mannen inte skämt som den svenske gör?

Jag har egentligen inte tid idag, men Per Landins krönika om Telia-pappan i DN, hörni. (ingen länk som vanligt, det kanske kommer i morgon. When this is oooold news)
PLs tyska och franska vänner hävdar att det inte går att driva med en frånskild pappa som är bortkommen och PL håller med. De talar om mansdiskriminering och tandlöst sönderfallande patriarkat och avsaknad av mänsklig värme i skildringen av Teliapappan och begriper inte ett jota av att Teliapappan personifierar en efterlängtad manlig nyordning i humorbelysning.

"Det obehagliga är inte att det handlar om en man, utan om en människa om berövas sin värdighet och just därför blir föremål för tevepublikens hån."

Proportioner och kontext, någon?

Det är viktigt med mellanrum mellan bullarna eftersom degen reser sig i ugnen.

Steg 4:

Pepparkakshusklister: Lika delar sirap och socker. Kokas tills det håller kulprov, vilket inte är lika roligt som det låter. Åtminstone inte om man får det på fingrarna, något som traditionsenligt också brukar ske varje år. I år är det dessutom extra spännande eftersom vi skaffat en glasinduktionshäll och de tål smält socker väldigt dåligt.

Tyvärr kan ju inte barn göra ordentliga saffransbullar...

...men de tycker ju att det är så roligt att vara med.

Visst ja...

Vi var på utvecklingssamtal om Sexåringen igår. Det var som vanligt, man går bara dit och håvar in berömmet.

Årgång 2008, steg 3:

Huskorset tipsar

Saffransdeg skall vara kletig, eljest blir bullarna torra. Mjöla vid utbakning istället.

Heders Nina!

Två röa tog det:

Haha!
Hallå dumstruten! Du behöver inte gå runt och skämmas. Jag har kvar dig i mina tankar, men det har varit så bråttom att få ihop dagboken inför julen, att jag inte hunnit ringa igen.
Jag kommer inte att vara kvar på radion i just den här positionen till våren. Men jag ska tipsa morgonredaktionen om dig... eller så kanske jag kan göra nåt annat, liknande i ett annat sammanhang med dig!
// Nina

Nu känns det lite bättre.

Tror ni det blir nåt svar på det här då?

Jag fick en propå i kommentarsfältet här för några veckor sedan. Från P4, de ville eventuellt ha med mig som dagbokskrönikör på fredagmorgnar, 4 min i veckan i några veckor. Jag hoppade högt och skickade mitt nummer.
Damen som ringde mig fick ett sällsynt oinspirerat Huskors i luren, som dessutom inte insett vilket forum hon skulle få, utan började prata om att förändra världen, störta patriarkatet, omvärdera kvantfysiken och jag kan ha fått in något om världsfreden också.

"Tack, vi ringer." sa damen.

Inte har dom ringt inte. Men skam den som ger sig. Jag skickade ett mail:

Hej Nina!

Jag har gått med dumstrut och skämskudde här hemma sedan vårt samtal och jag undrar om jag kan få en andra chans till ett första intryck? Eller en första chans till ett andra intryck, kanske man ska säga. För inte lät jag så jädra hejsan när vi pratade i telefonen sist...
Jag tror definitivt att jag skulle göra mig i dagboksradio.

Den 7:e dec far jag mot Sundsvall för att jobba där i ett halvår och veckopendla, kan kanske vara intressant för dig att veta. No longer surfeminist/ofrivillig hemmafru, utan spännande och rolig världsmedborgarskådespelerska med blixtrande intellekt och klippkort på SJ.

Please?

med vänlig hälsning
En som är roligare än du minns henne - Tove Wiréen

Långtråkigt lär jag ju inte få den här veckan i alla fall.

Årets Julkaffe går av stapeln på söndag, den första i advent. Kakor, kaffe och kalasmycket folk i fyra timmar och jag älskar det. Lite tidigt i år, men eftersom jag far till Sundsvall den andra advent och inte kommer hem förrän den 19:e, var det inte mycket att be för.
Det blir en vecka av bakning modell Figge.
Och pepparkakshuskonstruktion. En prestigefylld historia (2007) (2006).
Och glöggen är färdig och ska tappas på flaskor.
Och så vill jag ju att det ska vara fint i mitt hus när vi "får främmad".
Ja, just det, vi har städvecka på kooperativet också, vilket innebär jour i morgon, meddelades det i morse. Jag går in och jobbar från kl 09.00.
Det var väl det.

Kroné...eeeeeej!

Jag förstår inte hur de tänker på SVT. Varför inte Rikard Palm som julvärd istället?

Sedan gjorde han "champagne" i sin nya SodaStream.

Pärontårtan som imploderar

Till Filmstjärnans födelsedagskalas hade han önskat "Pärontårtan som imponerar" till efterrätt. Detta bakverk har, efter vad jag förstår, fått sitt löjeväckande namn av en fantasilös redaktör på Allt om Mat för några är sedan.
Den tar sin rundliga tid att smäcka ihop men blir vraiment délicieux.
Tyvärr häller den formen högst en kvart efter att man avlägsnat det stödjande overheadpapperet.

Andra Avenyn 131, 132, 133

Nu ska vi vara kristallklara med att det för mig gäller en icke-återkommande miniroll som bankmadame. Icke desto mindre var det kul. Och jo, det verkar snärjigt att bena ut när vilket avsnitt egentligen sänds. Jag vet att det är tre/vecka och att varje repriseras tre gånger och som jag förstått det, sänds "mina" avsnitt den här veckan. Följande borde garantera serien tittare, det verkar fullständigt omöjligt att undvika den:

Tisdagar SVT 1 kl 20.30
Repris tisdagsavsnittet:
tis 21.50 SVT 24, ons 14.40 SVT 1, lör 13.35 SVT 1

Torsdagar SVT 1 kl 20.30
Repristider Torsdagsavsnittet:
tor 21.50 SVT 24, fre 14.40 SVT 1, lör 14.05 SVT 1

Söndagar SVT 1 kl 20.00
Repristider söndagsavsnittet:
sön 22.00 SVT 24, mån 14.40 SVT 1, lör 13.05 SVT 1

Så strängt taget kan man titta på alltihop mellan 13.05 och 14.35 på lördagen (där har vi bakfylletittarna).
Själv tänker jag kolla på´t på Svt play.

Alla sätt är bra

Lillkillen står i hörnet bakom soffans sidobord, knallröd i fejan med märkligt stirrande blick. Jag förbarmar mig - tror jag.

-"Ska vi gå på toaletten och läsa Bamse?"
-"Näij. Ja vill gömma mig hä. Du ska schluta titta på mäj!"

Så jag lämnar honom ifred. En kort stund därefter hör jag hans lätt spända stämma mässa, allt medan han bankar takten i sidobordet:

"Dum-dum-dum, dum dadum, dum dadum!"

Spänningsmusiken från Star Wars.

Jagets seger över självet

Nog visste jag att jag var en kylskåpsorganisationens och dito -packningens mästarinna, men i kväll har jag slagit t.o.m. mig själv med häpnad:
Allt i denna kyl (med undantag av de två BIB:arna näst längst ner + kanske hälften av grönsakerna) fick förut plats i vår gamla kyl, som var hälften så stor.
Jag ser att det har varit så, men jag förstår inte hur det gått till.

Fredagsmys

Sexåringen och hanses Mormor ligger och fnissar under täcket på övervåningen.
Lillkillen snarkar.
Snart kommer fölsegrisen hem.
Under äppelträden i plastkassar sover allt vad huset förmår av skaffning - kylvaror, that is.
Om vid pass en kvart är det lagom att plugga in TwinTowers ute i köket.

Grattis, grattis!

Här firar vi f.ö. Filmstjärnans födelsedag.
Själv jobbar han, haha.

Skål!

Ny kyl och fryyys!!!

Inspicienten hjälpte, som en sann vän, Filmstjärnan att kånka in schabraken och ut med det gamla.
Jag har längtat efter en hel (alltså manshög, som den vajande rågen) kyl med tillhörande hel frys i många många år. Senast jag såg en i ett hem som var mitt var trettio år sedan. Nu ska de stå i fyra timmar innan vi kan lasta in allt som ligger i påsar i trägår´n. Hurra för det kyliga vädret!

Fler nomineringar efterlyses!

Ni glömmer väl inte bort Plex-Pärlan?!
Keep´em coming!

Och Elin gör det igen.

Hon bara höjer ribban för sig själv den här tjejan. Åt alla håll.

Gåta

Om någon till äventyrs är intresserad så går Huskorset in i AA den här veckan.

Inte är hon någon missbrukare inte.

Sug på den lite.

Jag älskar hundar

"...det var en jävla suddig bild" sa Filmstjärnan

(...om den förra alltså. Den här är ju knivskarp. Notera det ena rundade hörnet på degstålkortet. Enormt praktiskt.)

Degstålkort och bästa kaveln

Stora händelser i livet kräver sin Alf H:

Erfarenhet
Att planera vår framtid är inte lätt
fast lagret av fakta är stort.
Men den ordnar sig säkert på något sätt
för det har den ju alltid gjort.
(1968)

Jag har fått teaterjobb!
I Sundsvall.

Jag kommer inte att kunna hämta på dagis så ofta.

Första gången ... *uppdaterad

En bloggkavle från Lotten. Tag upp! För vidare!

Första gången jag ...
1. ... åt tacos: Jag minns bara känslan av total exotism och storögdhet över denna enormt opraktiska och egentligen inte såå himla goda rätt.

2. ... körde bil: Skulle min käre far vara körlärare, jag skulle minsann inte gå på körskola. Vi kom kanske två kilometer innan jag sprutarg klev ur och vägrade ratta kärran en enda meter till. Det blev körskola.

3. ... sov i tält: Måste ha varit på Roskildefestivalen 89. Jag kommer från en särdeles icke-outdoorsy-familj och har inte ens något minne av att ha sovit över i tält någon kompis trädgård som barn. Det hela var väldigt spännande.

4. ... drack alkohol: Var jag fascinerad över vilken hemtrevnad det skänkte att den elektriska plastbrasan även sprakade.

5. ... fick ett jobb: Plockade jag gurkor i enorma växthus en hel sommar, skar sönder mina fingrar (vet ni hur gurksav svider?) som av detta blev gröna. As in grönfärgade. Jag var väldigt förorättad över att krokiga gurkor fick lov att slängas eftersom (dåvarande) EG tydligen visste bättre hur en gurka skulle se ut än gurkorna själva.
* Uppdaterat: Ni förstår att jag nu firar.

6. ... stod på en scen: Tyckte jag att det var det asaroligaste jag någonsin gjort. Och då bör man betänka att jag ändå spelade en person som skrek ut sin ångest och förtvivlan. Detta kastar ett tvivelaktigt ljus över mitt värv, det är jag medveten om, men så var det. Om man inte räknar dagisframträdandet som Häxan i Snövit vid 5 års ålder.

7. ... svimmar: Ser jag fortfarande fram emot med spänd förväntan.

8. ... svarade på en fånig enkät: Alla fram till den här har varit oerhört viktiga.

Årets kommentator

Året börjar ticka mot sitt slut. Det är tid för retrospektiv. På Barlachs blogg skall idag pris för bästa manliga respektive kvinnliga blogg, Guldbloggen och Diamantbloggen delas ut. Det är spännande, roligt och en tjusig fjäder i hatten på den som mottager utmärkelsen.
MEN, kära vänner, MEN!
Min ödmjuka åsikt är att en bloggs underhållningsvärde är, lika ofta som att bloggaren själv är genial, summan av inlägg och kommentarer. Detta ger vid handen att en faktor glömts bort i ovan nämnda prisutdelning. Något vill jag råda bot och bättring på, icke minst på grund av att flera briljanta kommenterare inte själva ligger inne med någon blogg.

Så vem, mina vänner, skall få 2008 års Plex-Pärla?
Vem är det som finurligast vänder på våra formuleringar, hittar nya, smarta och roliga vinklar på det vi skrivit, kort sagt:
Vem vidgar våra vyer värst?
Nominera i kommentarsfältet, giv gärna exempel om det låter sig göras, på extra exemplariska kommentarer.

Den första december kungörs vem som tagit hem segern.

Pure magic

(bild snodd av ÖversättarHelena)

Precis som Barack Obama använde sig av "de nya medierna" gjorde Barlach Obama det också:
Tolv blev bortåt sjuttio, mörker blev ljus, halvtomma bänkar blev salong fylld av sorl, allsång, värme och skrattmattor. Yes we could! De kändes lite magiskt.

Sällan har jag sett en sådan show, så ordvrängarekvilibristisk, finessmusikalisk, klokhumoristisk och med en sådan total tillit till åhörarnas förstånd. Och så denna Peters oförblommerade kärlek till sin egen föreställning som bara väller ut över alla kanter och som ogenerat skvätter ner oss i publiken, den är underbar. Givetvis kan ingen värja sig, efter en halv minut har han oss helt i sin hand. Under låten "Birgittasaga" var det moltyst runt Peters sång och gitarr, publiken var som en och samma människa. Det var stort och i sanning magiskt.

Vi satt ett gäng bloupies från Göteborg & Stenungsund på första bänk (ÖversättarHelena m make, Salte Stellan , IT-mamman och Ataharis och vad jag förstår var det ännu fler bloggare där), och efter förställningen satte vi kurs mot Göteborg och Park Aveny Hotel och rum 212, där glamoutrubaduren, vivören och lebermannen (tack ÖH för det sistnämnda epitetet) bodde och så generöst bjöd på efterfest. När jag ringde Filmstjärnan för att han skulle sluta upp, visade det sig att den osympatiske författare han spelar om kvällarna (i pjäsen Park Aveny som utspelar sig på Park Aveny) på Stadsteatern 100 m bort, i pjäsen bor på - rum 212. Det tyckte vi också var magiskt, på sätt och vis.

Till sist - jag har inte varit ett enda jota bakfull idag. En alltigenom magisk upplevelse detta, alltså.

Talk the talk or walk the walk

Att göra feminism är något helt annat än att snacka feminism, det begriper var och en. Särskilt Elin Grelson. Detta gäller både kvinnor och män, givetvis. Jag har ett tag försökt få ihop en text på det temat, men som så ofta förr hann hon före.
Läs vad Elin skriver här, särskilt Malinka och Tjockalocka, om ni inte gjort det förut.

p.s. till Figge: Här har vi en tjej som vet vad hon lägger sina två timmar på.

Kör upp den i...

Jag lägger ongar, Filmstjärnan spelar på teatern. Lillkillen har nääästan törnat in när en förtvivlad Sexåring med darrande stämma gläntar på dörren till lillebrorsans rum.

"Mamma. Jag har pillat in en legobit i näsan och jag får inte ut den!"

Smultronkart-historien från i somras får mig klarvaken och redo för action. Helvete. Inte behöva åka kommunalt till akuten fredag kväll med två skettrötta ongar. Ner i badrummet, fram med snorfia (det snorsugnings-instrument jag i ett halvår inte kunnat begripa att vi inte använde på Lillkillen i somras) och konstatera att det var ganska lätt att med ett par tryck på näsvingen pillra ut - ett Stormtroopershuvud, svart som natten.

Det kändes som ett nytt och konstruktivt sätt att hantera Ondskan på.

Årgång 2008, steg 2:

Jag sa ju att jag inte är teknik-wiz

”Ska man nå ut till andra människor måste man befinna sig där de är, såväl geografiskt som innehållsligt.”

säger Henrik Teleman, chef för Virserums konsthall, intervjuad i GP den 10/11.

Det gäller inte bara kulturella företeelser, slår det mig. Mobiltelefoner har blivit enklare och enklare att använda, tack vare de små ”rundturer” bland telefonens olika funktioner man på displayen erbjuds första gången man sätter igång sin nya telefon. Dessa kan man också gå tillbaka till om man missar något väsentligt.
Låt oss hoppas det är en trend som sprider sig exempelvis till dem som konstruerar TV-apparater, DVD-spelare och datorer. Förhoppningsvis tyder Telemans m.fl. debattinlägg på att det med olika elektroniktekniska produkter i framtiden kommer att medfölja, även för icke fackmän samt folk födda före 1980, fullt begripliga bruksanvisningar.

Huskorset leker Singoalla.

Jag är verkligen ingen teknik-wiz, men jag begagnar mig med liv och lust sedan någon vecka av Spotify, och det har öppnat mina ögon mot (för att åter citera Claes Elfsberg:) "de här nya medierna". Eventuellt kommer någon som läser det här att tycka att jag kommer med yesterdays news, men då bjussar jag på den dumstruten.

Jag, som genomsnittskonsument av god musik, är totalsåld på Spotify. Spotify är framtiden. Överhuvudtaget dataprogram som man hyr när man behöver dem verkar vara framtiden.Det förenklar, sparar plats på min burk, är billigare och enklare på en massa sätt.

Men Spotify kan man inte ta med överallt hur enkelt som helst. Det krävs lite specialgadgets för att vara uppkopplad hela tiden. T.ex. kunna lyssna på hyrd musik var som helst, när som helst. Vilket jag tror att människor självklart kommer att vilja framöver. Kräva att kunna göra, framöver. Enkelt. Plus detta att kunna jobba med andra hyrda program.
Är det så att det krävs en ny liten, smidig dosa som kan det här?

(Fet brasklapp: Det finns säkert en massa mobiler redan , via vilka man utan problem kan använda Spotify eller hålla på med cloud computing. Men jag med mitt begränsade mobil/IT-intresse känner inte till dem specifikt. Det jag vet är att jag i framtiden kommer att vilja kunna använda mig av Spotify när jag t.ex. tränar eller åker bil.)

Jag kommer att vilja vara uppkopplad nästan jämt, i framtiden.
I framtiden...hmm...
Kan jag lyssna, syns jag och kartläggs därmed. Sannerligen en Big Brother (the Orwell kind, inte Kanal 5-varianten) om jag någonsin hört talas om någon. Mitt virtuella sociogram utökas inte bara med kunskap om vilken musik jag tycker om utan även om vilken väg jag tog hem när jag slutade tidigt den där onsdagen, och vilken affär jag stannade till i (och då kan jag räkna med reklamförsändelser hem i brevlådan från den butiken), med mera. Kanske man kan se vem/vilka jag satt vid samma bord som på det där kaféet. Jag syns hela helahelahela tiden. Och någon som eventuellt skulle vara intresserad av var jag befann mig när jag lyssnade på en viss låt kan ta reda på det. Om den får.

Vi måste verkligen prata om FRA, hörni.

Årgång 2008, steg 1: På förstubron vilar degen.

Årets pepparkakshus blir en modell av vårt eget. Ongarna och jag har varit ute och mätt alla väggar på kåken och nu ska mallarna konstrueras.

Som en fellow kulturarbetare är man glad att...

...En man med ett skägg fortfarande är lika skarp.

Jaha, och så här ser jag ut när jag vaknat mitt i natten.

(Jag har varit uppe en stund och innan dess låg jag och vred mig i trekvart.)

Klicka på bilden och läs först, jag hittar ingen länk.

Nu får somliga på kulturmediaparnassen lugna ner sig ett par hekto.

Jag tycker Lars Norén verkar helt normal.
Vem känner sig inte lite sådär barnsligt omnipotent ibland?
Skillnaden ligger i att få eller ingen gräver i det, ens erkänner det.
Däri bestå hans konstnärskap.

Och mer ändå, jag tror han har ett sundare förhållande till sig själv och sitt skapande än de flesta. Han verkar dessutom ha en sällsynt kontakt med sitt sinne, med det enkla ifrågasättandet av allt möjligt som är oundgängligt för en konstnär samt i allra högsta grad vara medveten om vikten av frånvaron av censur för den fria tanken. Det är bisarrt att han anklagades för det tragiska efterspelet till 7:3, som om det var en händelseförloppsrisk han kalylerat med.
Det anmärkningsvärda är att han verkligen sökt sätta sina fria tankarna på pränt, i all sin sköna förskräcklighet.
Jag är glad för det.
Men jag är å andra sidan inte omnämnd.

Däremot skulle jag gärna jobba på Folkan i framtiden.

Kommer jag alltid tillbaka till

Både filmen och Aimee.

Fin helg på er!

Nu kommer han!!! Kom dit eller bli ett torg!

Till Uddevalla, den 15 november.
18.00 spelar Peter Barlach på Regionteater Väst.

Men min vän Peter är brydd. Det är han som håller i det minsta barnet på bilden ovan.
Han tror inte det kommer att komma någon och se hans föreställning "Heliga Familjen" i Uddevalla den 15 november, som han turnerar med i Riksteaterns regi. Han skriver om det på sin blogg.

Nog kommer ni? Jag och ÖversättarHelena ska åka dit. Som en sorts bloupies. (Blogg-groupies, alltså. Ett uttryck jag själv hittat på och är extremt nöjd med.). Ja, det vet han förstås redan , men visst är ni fler som kommer?
Visst är det väl fler i Värsta Götalandsregionen som vill se denna enligt ryktet självlysande och fantastiska föreställning? Skratta, gråta, hoppas, le, gråta och skratta igen och så sist gå därifrån en smula rikare i själen än man kom. Eller hur!?

Lördagen 15 november
Kl 18 (obs, tiden!)
Regionteater Väst, Uddevallascenen, Scen 1
Uddevalla

Biljetter:

Ring 0522-997 20, Tryck 1, Prata med gulliga Gunhild (det är Peters smeknamn på henne) och boka på, boka på, boka på!

Om ni aldrig läst Peters blogg och inte har en aning kan ni läsa lite omdömen ur recensionsklipp nedan:

Vederkvickande familjeterapi, kryddad i både dur och moll.
SvD

Den här föreställningen är värd all framgång den kan få.
UNT

5 spårvagnar av 5
Norrköpings Tidningar

Ensam med gitarr, och begåvad med en estradörförmåga utöver det vanliga… Texterna vimlar av underfundigheter, fyndiga liknelser och träffsäkra observationer.
Västmanlands Läns Tidning

Och så den senaste jag har läst, från Sundsvalls Tidning, för ett par veckor sedan:

Till smidigt gitarrspel, sceniskt utspel och ordvändningar som vimlar av snabba associationer och språkglädje biktar han sin egen gamla omognad; det misslyckade ungkarlslivet, manéren, prestigen som ännu spökar. Hur moget är det att tappa humöret för att ens fru vinner över en när kompisgänget har lagtävlingar?

Men föreställningen är inte bara en nutidstrubadurs träffande och lustiga vardagsskildring. I botten finns ett riktigt sår, beskrivet så att tårarna kommer: den lille tolvåringen som gråter i hundens päls när hans mamma omkommit i en bilolycka. Bredvid detta är styvbarnsproblematik bara krusningar på ytan: dem går det, trots allt, att skoja om.

Någon familjeterapi är det inte som Peter Barlach erbjuder: mer en berättelse om en mognande människa, en som andra kan ta till sig i sina egna livsresor. Om att det är möjligt att hela, att skratta - och att trivas med att vara en person som lagt egotrippen bakom sig.
Sundsvalls Tidning

Sämre kan man ha det en lördagskväll mitt i gråslaskigaste november, inte sant?

Dessutom, vet jag att om man bor i Göteborg, tar tåget upp och håller sig framme efter showen, kan man få skjuts gratis med Peter himself tillbaka till Göteborg efteråt! En plats har han över.
En hyvens trubadur, minsann!
Eller så beror det på att han ska sova i Gbg och ändå tillbringar eoner i sin turnébil ensam...

Men kom, vänner! Kom!

Det var konstigt.

Huskorset har en melankolisk dag.
Detta hände alldeles nyss:

Hon låg på soffan och vilade efter lunchsoppan inför eftermiddagens pass på föräldrakooperativet. Någonting föll med ett lätt brak i rummet bredvid. Ett svagt tjitter hördes. Huskorset gick och tittade efter. En rufsig, ganska liten, talgoxe satt och kollade ut genom fönstret och snackade lite. Huskorset öppnade alla möjliga fönster åt olika håll för att hjälpa till och omsider hittade den lille gynnaren ut genom köksfönstret.
Inga fönster eller ventiler var öppna i hela huset, så hur kom den in till att börja med?

I detta nu hoppar den omkring på fönsterbrädan utanför och tjittrar.
Vill den in igen?

Huskorsets dag blev i alla fall lite gladare, så mycket är säkert.

[Pompa, ståt och hornmusik] * tillägg**tillägg

Huskorsets Medalj av fjärde storleken i indigofärgat band tilldelas idag den envisa lilla bostadsrättsförening vars kåk på Avenyn i Göteborg inrymmer biografen Royal.

Motivering: Som en biografkulturens David fäktas de mot en Goliat som borde skämmas. Tillsammans med Folkets Hus och Parker gör de en särdeles berömvärd insats för bevarandet av en levande stadskärna, även efter affärernas öppettider.

Denna bostadsrättsförening vill nämligen inte på några villkor att lokalen ska användas till annat biografvisning filmvisning! Förr fanns det åtta biografer på Avenyn, Royal är ensam kvar och detta tack vare dem och Folkets Hus och Parker (som även tagit sig an Spegeln i Malmö och Kvartersbion i Stockholm).
Svenska Bio (Goliat), vars uttåg ur lokalen ter sig inget mindre än skamligt, var den förre ägaren. Huskorset har från säker källa att t.o.m. skitsaker som kablar bara skars av och lämnades och måste alltså dras om. Kablar som rimligtvis inte Svenska Bio kunde ha någon nytta av att paja. Ren och skär vandalisering, alltså.

Det högtidliga överlämnandet sker kl 15.00 idag på Royals entrétak till tonerna av Volare, framfört av Frälsningsarméns blåsorkester. Not. Men medge att det vore pampigt!

* "Biografvisning"? Nej, inga guidade turer. "Filmvisning" skulle jag ändra till, om jag bara visste hur man strök sådär tjusigt mitt i texten, som Lotten och ÖversättarHelena kan.
** Nu vet jag! Tack Lotten!

Yes, we can!

Del I Del II Del III

Här kommer den fjärde och sista delen, som en sorts spik i en potatiskista:

Jädra pensionärs-TV

Alltså, jag hade inte tänkt kommentera det amerikanska valet, och det gör jag strängt taget inte heller när jag ur minnet citerar Claes Elfsberg som nyss, under valvakan i SVT1, lutade sig fram mot kameran, log och frågade de två bisittarna (Billy McCormac från Timbro och Whats-his-face-som-varit-SSU-ordförande från Prime, som båda har som jobb att ha stenhård koll på politikbloggar):

"Vad pratas det då om i de här...(här riktigt myser han, Claes)...nya medierna?"

Kärleken till S/V -chips har sina gränser...eller?

(klicka för större bild)

Käre Stellan!

Jag vet inte till mig av uppskattning för din omtänksamma tilltag att skicka din påbörjade, ehuru ratade påse med salt&vinäger-chips! Det var väldigt gulligt!
Emellertid. Påsen är inte bara halvfull, den har nu varit öppen i flera veckor och kostar dessutom nu mer att hämta ut än vad den skulle göra om jag skulle köpa en ny, crispyfresh i affären.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill inte slösa med jordens resurser, men du har ju redan betalat porto och allt och den ligger redan och väntar på OK-Q8 i Partille så resursslöseriet är på sätt och vis ett faktum.
Ack, livets stora frågor.

mvh Huskorset from Hell

(För att uppdatera den som inte läst Stellans veritabla krig mot dessa chips, samt hans kommentarer i denna blogg, kan jag helt kort säga såhär: Han gillar dem INTE. Det gör jag. Och Tingeling. Och några till. Hur som haver, han fick syn på min hemadress i ett inlägg och the rest is an affair för Post & Telestyrelsen. Eller ännu bättre - för ER, kära läsare. Rösta till höger!)

Äntligen. Faktiskt.

Att det skulle ta sådan tid att få till.

Jag är obekvämt inställd till piratnedladdning (...vilket inte betyder att jag inte gjort det. - Huskorset, mistress of inconsequence), av det enkla skälet att jag tycker att folk ska ha betalt för sina ansträngningar.
Men nu har jag ramlat på Spotify.
Det är som reklamradio. Utan Gry och Adam och Gert, med det väsentliga tillägget att Huskorset själv bestämmer vilka låtar och artister som ska spelas (dock med viss begränsning ännu, världens bästa Iris finns inte. Men 10 000 nya låtar om dagen läggs till, säger dom som bestämmer på Spotify).
Hundra spänn i månaden och reklamen försvinner.

Så där ja. Dom kan om dom vill.